Darklands

Idag började en gammal vän prata med mig på den där facebook-chatten. Vi har i stort sett ingen kontakt längre, men en gång var vi väldigt nära. Vi hade liknande psykisk problematik - ätstörning, självskadebeteende, ångest och depression. Vi identifierade oss med det och med varandra, intresserade oss för psykisk ohälsa både på ett allmänt plan och i förhållande till oss själva, hatade psykiatrin som var vår gemensamma fiende samtidigt som det var den vi satte allt vårt hopp till. Vi blev diagnostiserade, stigmatiserade, avfärdade, behandlade, inlagda och utskrivna. Vi kunde alla antidepressiva och ångestdämpande, alla psykiska störningar som skulle kunna appliceras på oss. Jag hatade dom som sa att det var en tonårsfas, samtidigt som jag i hemlighet hoppades att det var just så det var. Att när jag blev vuxen skulle jag se tillbaka på den där tiden som min värsta, nåt jag aldrig skulle glömma men som jag lärt mig mycket av.

Vi frågade varandra hur den andra mår, idag när vi pratade. Hon verkar må bättre men har fått en ny diagnos. Jag mår också bättre, och framförallt annorlunda, än då. Uppenbart är att det inte var en tonårsperiod för nån av oss. Vi lider av psykisk ohälsa och kommer alltid att göra det. Sen jag var hos doktorn senast och hon berättade vad dom egentligen tänker är fel med mig, har jag tänkt väldigt mycket på vad det innebär att jag alltid kommer att vara sån här. Det senaste året har jag hittat nån slags acceptans och börjat lära mig att det går att leva fastän huvudet är fullt av spöken, bara en har rätt verktyg och strategier. Livet är inte lätt för nån, inte ens för den som är frisk.

Vi pratade om diagnoser. Samhället har en tendens att patologisera beteenden som skulle kunna ses som naturliga reaktioner på t.ex. trauma, och vissa diagnoser bidrar till stigmatisering. Jag menar inte att detta alltid är fallet, inte ens till största delen, men jag tror att psykiatrin behöver ett mer sociologiskt/kulturellt perspektiv som komplettering till sitt medicinska. Samtidigt ökar rätt diagnos chansen att få rätt behandling, och den kan dessutom fungera som en trygghet, nåt att identifiera sig med, för patienten. På senaste tiden har jag funderat över om det är därför jag haft svårt att acceptera och komma till ro - för att jag aldrig får ett ordentligt och slutgiltigt namn på pappret, för att jag inte fått göra den där utredningen och för att dom ändå skrivit saker som inte borde fått skrivas utan att dom rett ut det. Men på samma gång tycker jag egentligen inte att det spelar nån roll - jag är ju som jag är oavsett vad dom ger mig för papper att fylla i. Det är bara det här med "rätt diagnos = rätt behandling" som ligger och skaver i huvudet.

Jag kanske verkar lite besatt och ältande och det är möjligt att det stämmer. Det blir lätt så här när den här delen av verkligheten kommer nära - hon som dök upp i chatten, vintermörkret och kylan, att jag inte orkat gå upp ur sängen idag. I sista avsnittet av Inferno var det en tjej som pratade om att psykiskt sjuka ofta definieras som svaga och sköra människor. Jag minns inte ordagrant vad hon sa, men hon menade i alla fall att hon inte känner sig svag utan snarare stark. Och det är ju så jävla sant. Alla som lever med t.ex. depression eller ångest är starka, eftersom dom faktiskt just lever.

What's in your bag?

Eftersom jag är list-nörd och har tråkigt så blir "Day 12: What's in your bag" nästa russin som jag plockar ur bloggämneslista-kakan. Min väska, som just nu är en Ful-tygpåse, innehåller idag:

- Ritbok, svarta pärmar, halvfylld
- Plånbok, svart och rosa lack
- Pennor i pennfodral x2
- Tre alvedon
- En burk Lergigan (som är nästan full eftersom jag typ aldrig tar dom)
- Ett paket Camel Light
- Tumvantar
- Boken Ät allt av mat-husgud Gisela van der Steer och Anna-Carin E Lindskog
- Litet ritblock som är Lisas
- Recept på kladdkaka
- En påse saffran
- Inköpslista
- Kvitton från Willys, Skånetrafiken samt pantkvitto

Gud så intressant, tack för mig.

Only girl in the world

Alltså inte för att jag vill upplevas som den enda tjejen i världen för nån, utan som ett bokstavligt uttalande då jag varit ensam och knappt träffat en männska förutom sambos och Time-snubben på tre dagar. Det har dock varit ett medvetet val baserat på fattigdom och behovet att läsa den här boken, en avhandling vars lov jag redan sjungit i andra sammanhang. På goda grunder, då den är så sjukt bra på följande två sätt:

1. Johansson uttrycker en ambition att hennes avhandling ska vara tillgänglig även för "personer som inte är teoretiskt skolade eller intresserade" (och sätter därmed fingret på ett av den akademiska världens problem - att information blir otillgänglig för människor som skulle kunna vara intresserade och uppskatta den, om det inte vore för det - ofta överdrivna - teoretiska och akademiska språket) och enligt min mening gör hon det bra.

2. Ämnet självskadebeteende i relation till identitetsskapande - och dessutom alternativkulturer - intresserar mig nåt enormt.

Det var inte ens detta jag skulle skriva, jag skulle egentligen göra ett sjukt ointressant inlägg på temat What you wore today. Inlägget skulle utgöras av endast följande bild:


Ri-Hanna goes typ eurodisco. Fantastiskt.

What is love? Baby don't hurt me.

På internet får en göra precis som en vill. Om en vill får en välja bara dom intressanta och roliga punkterna härifrån. Om en vill får en skriva jättelångt även om ingen orkar läsa. Livet är liksom ingen jävla tenta.

1. Jag skiljer mellan att känna kärlek och att vara kär. Det kan tyckas traditionellt men behöver inte nödvändigtvis följa mononormen. Jag tror att en kan vara kär i flera samtidigt, precis som en kan känna kärlek till många. För mig skiljer sig känslorna åt men utan att jag värderar den ena högre än den andra.

2. Kärlek känner jag till min familj och mina vänner. Oftast tänker jag att mina vänner är min familj. Jag kan också känna kärlek till viss musik, vissa platser, vissa känslor och orden. Jag känner kärlek till djur och ibland till mig själv men inte så ofta. Hat mot mig själv känner jag inte heller jätteofta. Jo. Nu ljög jag. Det gjorde jag för att det är tabu att säga att en känner hat mot sig själv. (Det är relaterat till tabut kring psykisk ohälsa och kring att inte se livet som en gåva.)

3. Tabut mot att känna hat mot sig själv har också att göra med myten "om du inte älskar dig själv kommer ingen annan heller göra det". Det är inte sant. Däremot är det ganska vanligt att människor (läs: män) inte blir kära i mig för att jag har dålig självkänsla i relationer. Det tycker jag är egoistiskt och trångsynt av dom. Dom har gått på myten. Jag har analyserat fenomenet under snart fem år och kommit fram till att: att inte älska sig själv betyder inte att en inte har kärlek att ge. Det kan jag själv ställa upp som bevismaterial för. Jag ger kärlek och jag vill ha tillbaka. Jag vet att jag är värd det, även om jag inte alltid ger kärlek till mig själv. (Analysen av varför det är "lättare" att förlita sig på, och dessutom mer värt, att få kärlek från andra än från sig själv lämnar jag till senare. Men jag lovar att även denna snurrar omkring i min förvirrade hjärna.)

4. Jag blir lätt kär. Inte som att jag blir kär i vem som helst, snarare tvärtom - jag äcklas ofta av andra människor (återigen, läs: män). Men när jag väl träffat nån som jag gillar så går det snabbt från gilla till vara kär. Avgörande punkter mellan gilla och vara kär är:
- personen hör av sig till mig utan att jag hört av mig till den först
- personen är gullig mot mig och uttrycker att den gillar mig
- personen och jag har sex

Jag märker att jag är kär när jag vill måla hus och fåglar och ballonger på t-shirts och skicka sms med <3 och :* och blir helt förtvivlad när personen svarar nej på sova-tillsammans-erbjudanden. När jag börjar förutsätta att "jag kan inte" betyder "jag vill inte". Då är den onda kär-cirkeln igång.

(Om du har fått hus och fåglar och ballonger eller <3 av mig så betyder dock inte det att jag är kär i dig. Det funkar liksom bara åt ena hållet. Kär är lika med ovanstående. Ovanstående är inte lika med kär.)

5. Om jag orkade skriva mer och ni orkade läsa mer så skulle den femte och sista punkten handla om kärlek och hjärta och hjärna och heltöverväldigandekemiskjagälskardigvidförstaögonkastet-kärlek och jaggillardigochtrorattjagkanblikäridigmenjagtrorocksåattkärlekdelvisärenkonstruktuion-kärlek. Men vi tar det en annan gång.

Jag muckar gräl med allt det där jag också vill men inte törs.

När Sverige sover uppdaterar Lullis bloggen. Egentligen vill hon också sova. Egentligen vill hon rita en serie som handlar om att hon vill sova under det rosa leopardtäcket tillsammans med nån som vill sova bredvid fastän det också är det hon är mest rädd för i hela världen. Nu tänder hon en cigarett i fönstret. Tänker på att hon ska sluta göra det en dag men att det finns mer akuta problem just nu. Tänker på hur allt går fel. Att hon gör fel. Att sängen står tom för att hon aldrig kan göra rätt. För att hon vill ha fel person där. Fel person som i plural, som i alla som nånsin legat där, som i alla som nånsin rört vid henne. Alla som är fel bara för att dom får bestämma. Bara för att dom bestämt att dom är fel. Nu går hon och lägger sig på soffan. Sängen är för stor.

Den obligatoriska Markuslänken.

Guldfiskar har dåligt minne och följer resten. Dom spelar Fiskespelet om dom får ha det rosa spöt.

Jag funderar lite på att göra den här blogginlägglistagrejen som alla håller på med nu. Men jag vet inte jag, kanske gör dom som känns roliga bara.

Apropå roligt så har jag ingenting att skriva om det. Ingenting är roligt. Det är vinter och mörkt och dom nätter jag får sova med nån känns det tusen gånger värre att sova ensam natten efter. Det är för många bokstäver på en boksida, för många knappar på tangentbordet och för mycket saker på golvet. För få cigaretter i paketet och för lite tid. Jag har inte ens ringt pappa fast jag vet att det är Fars dag för jag orkar inte prata i telefon, orkar inte behöva formulera mig och förställa rösten. Jag måste förställa rösten annars tror dom att jag inte tänker leva längre. Att dom måste komma hit och rädda mig. Men jag vill hellre vara här än nån annanstans och min vanligaste min är sur fast jag inte menar det. Det är bara så jag ser ut.

Allting tar tid. Enormt lång tid. Att somna, att vakna, att äta, städa, läsa, skriva, rita. Att ringa ett samtal, boka en tvättid, klä på mig en tröja. Max tre bokade tider i veckan annars får jag panik. Jag kan inte göra skolarbetet för jag förstår inte texten, ser den inte, somnar ifrån den. Om jag ens börjar läsa den, kanske försöker jag laga mat istället eller tänka snälla tankar.

Det är trist att gnälla. Det är trist när allt jag får ur mig är tradiga trådar av tråkighet. Jag har haft roligt också. Helgen var rolig. Jag drack glögg och färgade flätan svart och umgicks med människor jag tycker mycket om. Jättemycket. Jag gick på en fest och jag fick en present. Blev bjuden på lasagne och åkte taxi. Sen sa jag saker som jag inte minns, sen kom jag ihåg måndagen, fyra olästa böcker och en säng att sova själv i. En vinter som kommer bli så jävla lång.

Herbamare, callgiare, tjolahi tjolaha, falleri fallera, falliare.

Följande inlägg har som syfte att spy ut skit som sitter i mitt huvud och i min kropp som jag inte vet var jag ska göra av. Känsliga läsare uppmanas hoppa över första halvan och gå direkt till del 2 som är av mer peppande karaktär.

Fem saker som komplicerar mitt liv:

1. Jag tror på allvar att om jag sover i soffan så behöver jag färre timmars sömn.
2. Jag äter hela tiden.
3. Punkt 2 skulle egentligen inte vara nåt problem om det inte vore för att en ALDRIG blir frisk från anorexia i huvet. Aldrig.
4. När jag inte är deprimerad så är jag lat. Båda har ungefär samma konsekvenser.
5. Nu kom morgontidningen och jag har alltså inte ens gått och lagt mig ännu. Det är tredje veckan och jag vet inte hur jag ska vända på det.

Fem saker som gör mitt liv lite lättare:

1. Jag tror att karaktärerna i olika teveserier t.ex. Seinfeld och 30 Rock är mina vänner.
2. Jag har även riktiga vänner.
3. Här kom jag inte på nåt mer men det kommer nog strax.
4. Jag vill inte dö. Inte alltid i alla fall. Och vid övriga tillfällen hjälper punkt 1 och 2.
5. Även om jag kanske inte är smart så är jag i alla fall inte dum, även om jag inte är nån konstnär så är jag inte helt obegåvad, även om jag hoppat av 4 av 6 högskolekurser så har jag slutfört 2 av 6, även om jag inte är snygg så är jag inte ful och även om jag inte har råd att köpa kläder just nu så har jag jävligt bra klädsmak.

(Ps. Rubriken är frukten av vad min hjärna hittar på för sattyg om jag kopplar bort den en stund. Det är musik till. Ds.)