Guldfiskar har dåligt minne och följer resten. Dom spelar Fiskespelet om dom får ha det rosa spöt.

Jag funderar lite på att göra den här blogginlägglistagrejen som alla håller på med nu. Men jag vet inte jag, kanske gör dom som känns roliga bara.

Apropå roligt så har jag ingenting att skriva om det. Ingenting är roligt. Det är vinter och mörkt och dom nätter jag får sova med nån känns det tusen gånger värre att sova ensam natten efter. Det är för många bokstäver på en boksida, för många knappar på tangentbordet och för mycket saker på golvet. För få cigaretter i paketet och för lite tid. Jag har inte ens ringt pappa fast jag vet att det är Fars dag för jag orkar inte prata i telefon, orkar inte behöva formulera mig och förställa rösten. Jag måste förställa rösten annars tror dom att jag inte tänker leva längre. Att dom måste komma hit och rädda mig. Men jag vill hellre vara här än nån annanstans och min vanligaste min är sur fast jag inte menar det. Det är bara så jag ser ut.

Allting tar tid. Enormt lång tid. Att somna, att vakna, att äta, städa, läsa, skriva, rita. Att ringa ett samtal, boka en tvättid, klä på mig en tröja. Max tre bokade tider i veckan annars får jag panik. Jag kan inte göra skolarbetet för jag förstår inte texten, ser den inte, somnar ifrån den. Om jag ens börjar läsa den, kanske försöker jag laga mat istället eller tänka snälla tankar.

Det är trist att gnälla. Det är trist när allt jag får ur mig är tradiga trådar av tråkighet. Jag har haft roligt också. Helgen var rolig. Jag drack glögg och färgade flätan svart och umgicks med människor jag tycker mycket om. Jättemycket. Jag gick på en fest och jag fick en present. Blev bjuden på lasagne och åkte taxi. Sen sa jag saker som jag inte minns, sen kom jag ihåg måndagen, fyra olästa böcker och en säng att sova själv i. En vinter som kommer bli så jävla lång.