Darklands

Idag började en gammal vän prata med mig på den där facebook-chatten. Vi har i stort sett ingen kontakt längre, men en gång var vi väldigt nära. Vi hade liknande psykisk problematik - ätstörning, självskadebeteende, ångest och depression. Vi identifierade oss med det och med varandra, intresserade oss för psykisk ohälsa både på ett allmänt plan och i förhållande till oss själva, hatade psykiatrin som var vår gemensamma fiende samtidigt som det var den vi satte allt vårt hopp till. Vi blev diagnostiserade, stigmatiserade, avfärdade, behandlade, inlagda och utskrivna. Vi kunde alla antidepressiva och ångestdämpande, alla psykiska störningar som skulle kunna appliceras på oss. Jag hatade dom som sa att det var en tonårsfas, samtidigt som jag i hemlighet hoppades att det var just så det var. Att när jag blev vuxen skulle jag se tillbaka på den där tiden som min värsta, nåt jag aldrig skulle glömma men som jag lärt mig mycket av.

Vi frågade varandra hur den andra mår, idag när vi pratade. Hon verkar må bättre men har fått en ny diagnos. Jag mår också bättre, och framförallt annorlunda, än då. Uppenbart är att det inte var en tonårsperiod för nån av oss. Vi lider av psykisk ohälsa och kommer alltid att göra det. Sen jag var hos doktorn senast och hon berättade vad dom egentligen tänker är fel med mig, har jag tänkt väldigt mycket på vad det innebär att jag alltid kommer att vara sån här. Det senaste året har jag hittat nån slags acceptans och börjat lära mig att det går att leva fastän huvudet är fullt av spöken, bara en har rätt verktyg och strategier. Livet är inte lätt för nån, inte ens för den som är frisk.

Vi pratade om diagnoser. Samhället har en tendens att patologisera beteenden som skulle kunna ses som naturliga reaktioner på t.ex. trauma, och vissa diagnoser bidrar till stigmatisering. Jag menar inte att detta alltid är fallet, inte ens till största delen, men jag tror att psykiatrin behöver ett mer sociologiskt/kulturellt perspektiv som komplettering till sitt medicinska. Samtidigt ökar rätt diagnos chansen att få rätt behandling, och den kan dessutom fungera som en trygghet, nåt att identifiera sig med, för patienten. På senaste tiden har jag funderat över om det är därför jag haft svårt att acceptera och komma till ro - för att jag aldrig får ett ordentligt och slutgiltigt namn på pappret, för att jag inte fått göra den där utredningen och för att dom ändå skrivit saker som inte borde fått skrivas utan att dom rett ut det. Men på samma gång tycker jag egentligen inte att det spelar nån roll - jag är ju som jag är oavsett vad dom ger mig för papper att fylla i. Det är bara det här med "rätt diagnos = rätt behandling" som ligger och skaver i huvudet.

Jag kanske verkar lite besatt och ältande och det är möjligt att det stämmer. Det blir lätt så här när den här delen av verkligheten kommer nära - hon som dök upp i chatten, vintermörkret och kylan, att jag inte orkat gå upp ur sängen idag. I sista avsnittet av Inferno var det en tjej som pratade om att psykiskt sjuka ofta definieras som svaga och sköra människor. Jag minns inte ordagrant vad hon sa, men hon menade i alla fall att hon inte känner sig svag utan snarare stark. Och det är ju så jävla sant. Alla som lever med t.ex. depression eller ångest är starka, eftersom dom faktiskt just lever.