ge mig stunder

Darklands

2010-12-06T02:59:00.005+01:00

Idag började en gammal vän prata med mig på den där facebook-chatten. Vi har i stort sett ingen kontakt längre, men en gång var vi väldigt nära. Vi hade liknande psykisk problematik - ätstörning, självskadebeteende, ångest och depression. Vi identifierade oss med det och med varandra, intresserade oss för psykisk ohälsa både på ett allmänt plan och i förhållande till oss själva, hatade psykiatrin som var vår gemensamma fiende samtidigt som det var den vi satte allt vårt hopp till. Vi blev diagnostiserade, stigmatiserade, avfärdade, behandlade, inlagda och utskrivna. Vi kunde alla antidepressiva och ångestdämpande, alla psykiska störningar som skulle kunna appliceras på oss. Jag hatade dom som sa att det var en tonårsfas, samtidigt som jag i hemlighet hoppades att det var just så det var. Att när jag blev vuxen skulle jag se tillbaka på den där tiden som min värsta, nåt jag aldrig skulle glömma men som jag lärt mig mycket av.

Vi frågade varandra hur den andra mår, idag när vi pratade. Hon verkar må bättre men har fått en ny diagnos. Jag mår också bättre, och framförallt annorlunda, än då. Uppenbart är att det inte var en tonårsperiod för nån av oss. Vi lider av psykisk ohälsa och kommer alltid att göra det. Sen jag var hos doktorn senast och hon berättade vad dom egentligen tänker är fel med mig, har jag tänkt väldigt mycket på vad det innebär att jag alltid kommer att vara sån här. Det senaste året har jag hittat nån slags acceptans och börjat lära mig att det går att leva fastän huvudet är fullt av spöken, bara en har rätt verktyg och strategier. Livet är inte lätt för nån, inte ens för den som är frisk.

Vi pratade om diagnoser. Samhället har en tendens att patologisera beteenden som skulle kunna ses som naturliga reaktioner på t.ex. trauma, och vissa diagnoser bidrar till stigmatisering. Jag menar inte att detta alltid är fallet, inte ens till största delen, men jag tror att psykiatrin behöver ett mer sociologiskt/kulturellt perspektiv som komplettering till sitt medicinska. Samtidigt ökar rätt diagnos chansen att få rätt behandling, och den kan dessutom fungera som en trygghet, nåt att identifiera sig med, för patienten. På senaste tiden har jag funderat över om det är därför jag haft svårt att acceptera och komma till ro - för att jag aldrig får ett ordentligt och slutgiltigt namn på pappret, för att jag inte fått göra den där utredningen och för att dom ändå skrivit saker som inte borde fått skrivas utan att dom rett ut det. Men på samma gång tycker jag egentligen inte att det spelar nån roll - jag är ju som jag är oavsett vad dom ger mig för papper att fylla i. Det är bara det här med "rätt diagnos = rätt behandling" som ligger och skaver i huvudet.

Jag kanske verkar lite besatt och ältande och det är möjligt att det stämmer. Det blir lätt så här när den här delen av verkligheten kommer nära - hon som dök upp i chatten, vintermörkret och kylan, att jag inte orkat gå upp ur sängen idag. I sista avsnittet av Inferno var det en tjej som pratade om att psykiskt sjuka ofta definieras som svaga och sköra människor. Jag minns inte ordagrant vad hon sa, men hon menade i alla fall att hon inte känner sig svag utan snarare stark. Och det är ju så jävla sant. Alla som lever med t.ex. depression eller ångest är starka, eftersom dom faktiskt just lever.

What's in your bag?

2010-11-27T18:14:00.003+01:00

Eftersom jag är list-nörd och har tråkigt så blir "Day 12: What's in your bag" nästa russin som jag plockar ur bloggämneslista-kakan. Min väska, som just nu är en Ful-tygpåse, innehåller idag:

- Ritbok, svarta pärmar, halvfylld
- Plånbok, svart och rosa lack
- Pennor i pennfodral x2
- Tre alvedon
- En burk Lergigan (som är nästan full eftersom jag typ aldrig tar dom)
- Ett paket Camel Light
- Tumvantar
- Boken Ät allt av mat-husgud Gisela van der Steer och Anna-Carin E Lindskog
- Litet ritblock som är Lisas
- Recept på kladdkaka
- En påse saffran
- Inköpslista
- Kvitton från Willys, Skånetrafiken samt pantkvitto

Gud så intressant, tack för mig.

Only girl in the world

2010-11-24T03:36:00.006+01:00

Alltså inte för att jag vill upplevas som den enda tjejen i världen för nån, utan som ett bokstavligt uttalande då jag varit ensam och knappt träffat en männska förutom sambos och Time-snubben på tre dagar. Det har dock varit ett medvetet val baserat på fattigdom och behovet att läsa den här boken, en avhandling vars lov jag redan sjungit i andra sammanhang. På goda grunder, då den är så sjukt bra på följande två sätt:

1. Johansson uttrycker en ambition att hennes avhandling ska vara tillgänglig även för "personer som inte är teoretiskt skolade eller intresserade" (och sätter därmed fingret på ett av den akademiska världens problem - att information blir otillgänglig för människor som skulle kunna vara intresserade och uppskatta den, om det inte vore för det - ofta överdrivna - teoretiska och akademiska språket) och enligt min mening gör hon det bra.

2. Ämnet självskadebeteende i relation till identitetsskapande - och dessutom alternativkulturer - intresserar mig nåt enormt.

Det var inte ens detta jag skulle skriva, jag skulle egentligen göra ett sjukt ointressant inlägg på temat What you wore today. Inlägget skulle utgöras av endast följande bild:

Ri-Hanna goes typ eurodisco. Fantastiskt.

What is love? Baby don't hurt me.

2010-11-18T13:18:00.006+01:00

På internet får en göra precis som en vill. Om en vill får en välja bara dom intressanta och roliga punkterna härifrån. Om en vill får en skriva jättelångt även om ingen orkar läsa. Livet är liksom ingen jävla tenta.

1. Jag skiljer mellan att känna kärlek och att vara kär. Det kan tyckas traditionellt men behöver inte nödvändigtvis följa mononormen. Jag tror att en kan vara kär i flera samtidigt, precis som en kan känna kärlek till många. För mig skiljer sig känslorna åt men utan att jag värderar den ena högre än den andra.

2. Kärlek känner jag till min familj och mina vänner. Oftast tänker jag att mina vänner är min familj. Jag kan också känna kärlek till viss musik, vissa platser, vissa känslor och orden. Jag känner kärlek till djur och ibland till mig själv men inte så ofta. Hat mot mig själv känner jag inte heller jätteofta. Jo. Nu ljög jag. Det gjorde jag för att det är tabu att säga att en känner hat mot sig själv. (Det är relaterat till tabut kring psykisk ohälsa och kring att inte se livet som en gåva.)

3. Tabut mot att känna hat mot sig själv har också att göra med myten "om du inte älskar dig själv kommer ingen annan heller göra det". Det är inte sant. Däremot är det ganska vanligt att människor (läs: män) inte blir kära i mig för att jag har dålig självkänsla i relationer. Det tycker jag är egoistiskt och trångsynt av dom. Dom har gått på myten. Jag har analyserat fenomenet under snart fem år och kommit fram till att: att inte älska sig själv betyder inte att en inte har kärlek att ge. Det kan jag själv ställa upp som bevismaterial för. Jag ger kärlek och jag vill ha tillbaka. Jag vet att jag är värd det, även om jag inte alltid ger kärlek till mig själv. (Analysen av varför det är "lättare" att förlita sig på, och dessutom mer värt, att få kärlek från andra än från sig själv lämnar jag till senare. Men jag lovar att även denna snurrar omkring i min förvirrade hjärna.)

4. Jag blir lätt kär. Inte som att jag blir kär i vem som helst, snarare tvärtom - jag äcklas ofta av andra människor (återigen, läs: män). Men när jag väl träffat nån som jag gillar så går det snabbt från gilla till vara kär. Avgörande punkter mellan gilla och vara kär är:
- personen hör av sig till mig utan att jag hört av mig till den först
- personen är gullig mot mig och uttrycker att den gillar mig
- personen och jag har sex

Jag märker att jag är kär när jag vill måla hus och fåglar och ballonger på t-shirts och skicka sms med <3 och :* och blir helt förtvivlad när personen svarar nej på sova-tillsammans-erbjudanden. När jag börjar förutsätta att "jag kan inte" betyder "jag vill inte". Då är den onda kär-cirkeln igång.

(Om du har fått hus och fåglar och ballonger eller <3 av mig så betyder dock inte det att jag är kär i dig. Det funkar liksom bara åt ena hållet. Kär är lika med ovanstående. Ovanstående är inte lika med kär.)

5. Om jag orkade skriva mer och ni orkade läsa mer så skulle den femte och sista punkten handla om kärlek och hjärta och hjärna och heltöverväldigandekemiskjagälskardigvidförstaögonkastet-kärlek och jaggillardigochtrorattjagkanblikäridigmenjagtrorocksåattkärlekdelvisärenkonstruktuion-kärlek. Men vi tar det en annan gång.

Jag muckar gräl med allt det där jag också vill men inte törs.

2010-11-16T00:58:00.006+01:00

När Sverige sover uppdaterar Lullis bloggen. Egentligen vill hon också sova. Egentligen vill hon rita en serie som handlar om att hon vill sova under det rosa leopardtäcket tillsammans med nån som vill sova bredvid fastän det också är det hon är mest rädd för i hela världen. Nu tänder hon en cigarett i fönstret. Tänker på att hon ska sluta göra det en dag men att det finns mer akuta problem just nu. Tänker på hur allt går fel. Att hon gör fel. Att sängen står tom för att hon aldrig kan göra rätt. För att hon vill ha fel person där. Fel person som i plural, som i alla som nånsin legat där, som i alla som nånsin rört vid henne. Alla som är fel bara för att dom får bestämma. Bara för att dom bestämt att dom är fel. Nu går hon och lägger sig på soffan. Sängen är för stor.

Den obligatoriska Markuslänken.

Guldfiskar har dåligt minne och följer resten. Dom spelar Fiskespelet om dom får ha det rosa spöt.

2010-11-15T01:40:00.005+01:00

Jag funderar lite på att göra den här blogginlägglistagrejen som alla håller på med nu. Men jag vet inte jag, kanske gör dom som känns roliga bara.

Apropå roligt så har jag ingenting att skriva om det. Ingenting är roligt. Det är vinter och mörkt och dom nätter jag får sova med nån känns det tusen gånger värre att sova ensam natten efter. Det är för många bokstäver på en boksida, för många knappar på tangentbordet och för mycket saker på golvet. För få cigaretter i paketet och för lite tid. Jag har inte ens ringt pappa fast jag vet att det är Fars dag för jag orkar inte prata i telefon, orkar inte behöva formulera mig och förställa rösten. Jag måste förställa rösten annars tror dom att jag inte tänker leva längre. Att dom måste komma hit och rädda mig. Men jag vill hellre vara här än nån annanstans och min vanligaste min är sur fast jag inte menar det. Det är bara så jag ser ut.

Allting tar tid. Enormt lång tid. Att somna, att vakna, att äta, städa, läsa, skriva, rita. Att ringa ett samtal, boka en tvättid, klä på mig en tröja. Max tre bokade tider i veckan annars får jag panik. Jag kan inte göra skolarbetet för jag förstår inte texten, ser den inte, somnar ifrån den. Om jag ens börjar läsa den, kanske försöker jag laga mat istället eller tänka snälla tankar.

Det är trist att gnälla. Det är trist när allt jag får ur mig är tradiga trådar av tråkighet. Jag har haft roligt också. Helgen var rolig. Jag drack glögg och färgade flätan svart och umgicks med människor jag tycker mycket om. Jättemycket. Jag gick på en fest och jag fick en present. Blev bjuden på lasagne och åkte taxi. Sen sa jag saker som jag inte minns, sen kom jag ihåg måndagen, fyra olästa böcker och en säng att sova själv i. En vinter som kommer bli så jävla lång.

Herbamare, callgiare, tjolahi tjolaha, falleri fallera, falliare.

2010-10-27T03:09:00.005+02:00

Följande inlägg har som syfte att spy ut skit som sitter i mitt huvud och i min kropp som jag inte vet var jag ska göra av. Känsliga läsare uppmanas hoppa över första halvan och gå direkt till del 2 som är av mer peppande karaktär.

Fem saker som komplicerar mitt liv:

1. Jag tror på allvar att om jag sover i soffan så behöver jag färre timmars sömn.
2. Jag äter hela tiden.
3. Punkt 2 skulle egentligen inte vara nåt problem om det inte vore för att en ALDRIG blir frisk från anorexia i huvet. Aldrig.
4. När jag inte är deprimerad så är jag lat. Båda har ungefär samma konsekvenser.
5. Nu kom morgontidningen och jag har alltså inte ens gått och lagt mig ännu. Det är tredje veckan och jag vet inte hur jag ska vända på det.

Fem saker som gör mitt liv lite lättare:

1. Jag tror att karaktärerna i olika teveserier t.ex. Seinfeld och 30 Rock är mina vänner.
2. Jag har även riktiga vänner.
3. Här kom jag inte på nåt mer men det kommer nog strax.
4. Jag vill inte dö. Inte alltid i alla fall. Och vid övriga tillfällen hjälper punkt 1 och 2.
5. Även om jag kanske inte är smart så är jag i alla fall inte dum, även om jag inte är nån konstnär så är jag inte helt obegåvad, även om jag hoppat av 4 av 6 högskolekurser så har jag slutfört 2 av 6, även om jag inte är snygg så är jag inte ful och även om jag inte har råd att köpa kläder just nu så har jag jävligt bra klädsmak.

(Ps. Rubriken är frukten av vad min hjärna hittar på för sattyg om jag kopplar bort den en stund. Det är musik till. Ds.)

Born a girl

2010-10-12T01:26:00.002+02:00

Igår var jag på ett dop för första gången. Det var mycket trevligt men också lite obekvämt.

Några trevliga saker:

- Jag fick träffa min familj utan att behöva åka till Stockholm
- Det fanns två sorters tårtor och min mammas korintkakor
- Bebisen skrek inte utan sov mest och dreglade
- På vägen hem handlade jag mat på Netto som min mamma betalade och samma mamma gav mig också kantareller

Några obekväma saker:

- Jag var tvungen att vara i kyrkan
- Närvarande var många kvinnor som bakat samtliga kakor och tårtor samt plockade undan och många män som inte bakat kakor och tårtor samt inte plockade undan
- Vid flera tillfällen fick jag olika uppmaningar (mestadels i förebyggande syfte) beträffande mitt uppförande i viskad men bestämd form från min mamma, till exempel "Man tar av sig vantarna när man hälsar!" och "Men Louise!"
- Flera gånger glömde jag vara vuxen. Känslan var dock bara obekväm då jag vid ett av dessa tillfällen försökte artikulera den inför dom andra vuxna. Resten av gångerna bjöd den mig mestadels nöje, till exempel då jag placerade mig längst fram i kön till kakbordet (ja, före barnen!)

För att inte göra dopet, eller snarare det påföljande fikat, orättvisa så vill jag tydligt poängtera att jag - trots ovan i punktform redovisade obehag - alltså hade trevligt och att tårtorna var så himlastormande goda att jag tog två gånger, åt av alla kaksorterna och inte behövde socker igen för än flera timmar senare då jag yrvaknade i Lund med den bitande hunger som bara kan uppstå efter dylik sockerchock. Jag vill även tillfoga att jag tyckte att bebisen var söt och att jag - till skillnad från vad som bland vissa grupper befarats - inte tycker illa om bebisar i sig (åtminstone inte efter dom första veckorna när skrynklorna liksom rätats ut lite och dom inte är lika röda och fula längre) utan bara om tanken att ha en i min egen mage samt vissa normer och förväntningar som omger projektet bebisskaffande och vem som ska få ge sig in i detta samt hur.

Manic Street Preachers - Born a Girl

Fel

2010-09-27T13:39:00.008+02:00

Nu har jag så lite pengar att det enda rätta vore att sluta röka. Sluta röka mina tre fyra fem cigaretter om dagen. Kanske 200 kronor i månaden. Som jag inte har. Jag funderar ofta på varför jag inte skaffar ett jobb och låtsas att det är för att jag redan har ett. Jag ritar ju. Tjänar ungefär 200 kr i månaden.

Ibland skojar jag om att jag är arbetsskygg. Kanske lat. Bekväm? Det är inte bekvämt att ha en eller två tusenlappar att leva på varje månad. Men jag är ju så jävla rädd. Rädd att inte kunna sköta ett jobb. Rädd för det nya sociala och för att göra fel, för att jag inte vaknar av väckarklockan, för att allt nytt och nervöst ger mig ont i magen. Och det fortsätter göra ont när det inte är nytt längre, det fortsätter göra ont tills jag säger upp mig från ännu ett skitjobb som inte är svårt utan bara ett måste. Alla måsten gör ont i magen. Kanske jag är lat då.

Lat är mitt värsta ord. Lat är skamordet som jag är uppvuxen med. Lat är det sämsta en människa kan vara.

Mitt bortsk(r)ämda jag skräms av tanken att livet försvinner när en har ett jobb. Ritandet och läsandet, lyxlivet jag hade på Serieskolan där jag kunde teckna hela dagarna och få studielån för det.

Det är inte jobbandet som skrämmer mig - det har jag gjort, oftast dammiga städ- och inventeringsjobb eller café- och restaurangjobb där en varken får sitta ner eller äta på många timmar och bär hundratals kilo om dagen samtidigt som en leende ska passa upp på hungriga gäster och jag har inga problem med det, det är som en egen värld med egna regler där en gillar läget för snart får en gå hem och sova igen. Det är inte jobbandet. Det är nåt annat.

Så jag gör fel istället. Jag pluggar 75% på distans så jag kan göra skoluppgifter på nätterna och sova på förmiddagarna. Det är fel. Ibland lånar jag pengar av mamma. Fel igen. Jag är skyldig några tusen som jag lånat sen jag flyttade hemifrån. Jag har lånat till linser, busskort, träningskort, kurslitteratur och mediciner. Efter ett tag kommer en upp i högkostnadsskyddet. 1800 kronor. Det gäller ett år. Jag har ätit dom i fem. Sist jag var hos läkaren sa hon att efter så lång tid räknar dom med att en ska äta medicin livet ut. Fel.

Klanka ner på sig själv och säga att allt en gör är fel är också fel. Att göra det i en lång text på en lång blogg där allt handlar om en själv - helt sjukt fel.

Ältande = fel det med. Men nu är det gjort och det var skönt, tack för din tid, ha en trevlig dag.

Depeche Mode - Wrong

Do you think I'd even care if you would have passed me by in the street today?

2010-09-08T23:43:00.004+02:00

Varje morgon är det P3 fast oftast stänger jag bort det med kudden och somnar om, förutom idag när jag var på biblioteket halv elva till tre och läste om diagnostiserandet av psykiska störningar enligt ett biomedicinskt synsätt utan hänsyn till sociala faktorer och sammanhang, diagnosen som bidragande faktor till stigmatisering samt diagnosen som identitet. Sen tänkte jag på att depression blir kronisk efter två år men det var två år för länge sen, nu är den bara ibland, är den fortfarande kronisk då och är det verkligen så att jag kopplar min identitet till den diagnosen? För om jag ska behöva vara deprimerad för att vara någon, så är jag hellre ingen alls.

Varje dag är det rep och jag är nervös för att jag inte kan min stämma och texten och ackorden och spelar i otakt och inte når rätt ton på "care" och "there" och börjar skratta när jag ska vissla eller tog vi bort all vissling?

Varje kväll är klockan 00:01 på skärmen och jag har missat att lägga mig innan tolv och måste fortfarande diska, borsta tänderna, pilla linser, tvätta ansiktet med den rosa gelen, inte röka en cigarett men gärna ha druckit te redan för en halvtimme sen och kanske titta på ett Seinfeld innan jag får rulla ihop mig vid väggen och låtsas sova och somna och vakna till P3 och lägga kudden på huvudet.

Caesars (Palace) - From the Bughouse

(Klart jag skulle bry mig. Men det spelar ju ingen roll längre.)

Aldrig aldrig ensam. Alltid ensam här.

2010-06-01T03:27:00.003+02:00

Det är samma kvava rum som när jag var liten och bara pappa var hemma, han snarkade med lampan tänd och tidningen på magen. Bilarna gasade förbi på motorvägen på andra sidan villaraden, kyrkogården, tågspåret. Det var min första känsla av den stora ensamheten som ryms i ett litet flickrum i ett litet hus bredvid en stor stor väg som för människorna bort bort bort. Jag måste öppna fönstret fast det regnar, det är samma värme som då och samma rastlöshet. Samma rädsla. För att bli lämnad kvar och för att aldrig mer få blunda. Det känns som att jag sovit i ett dygn och det är dags att gå upp. Som att det väntar ett daggigt sommargräs utanför som jag ska springa barfota på i mörkret, som att nån saknas, nån saknas så mycket att jag aldrig kommer somna igen.

Jonathan Johansson - Aldrig ensam

I'm the storm

2010-04-11T22:34:00.002+02:00

Jag är "töntig", "löjlig", "barnslig" och blir ungefär 15 år när jag är full. Undrar när det kommer sluta vara så.

Lemon in my eye igen

2010-04-06T23:49:00.003+02:00

Äter mitt femte Anthon Berg marsipanbröd och dricker cola, tänderna är ledsna men det är jag med idag så det spelar ingen roll. J gick nyss, vi köpte kläder, såg The Hurt Locker, åt glass och rökte på taket. Jag visade mina nya serieböcker och min hammarhaj. Sen tänkte jag att det kanske är det som är mitt problem: medan andra pratar om jobb, bortresor och bebisar så pratar jag om hammarhajen som dessutom har en bebishammarhaj fastsatt med kardborreplupp på magen.
Egentligen hoppas jag mest att jag vaknat på fel sida idag. Jag känner mig ensam. Jävla skitsamhälle till att uppfostra mig så här. Hålla på och känna sig ensam när en har vänner och kärlek och Lena här hela helgen, bara för att det ska eftersträvas lite tvåsamhet. Men nu gör jag det, nu eftersträvar jag och eftersom det är jag och den Rosa Flodhästen, det döda jävla plyschdjuret, så känner jag mig ensam. Och så hammarhajen förstås.

I grew old in just one day

2010-03-21T23:59:00.003+01:00

AK är bortrest så katterna slänger sig över mig båda två samtidigt hela tiden. Mysigt men hårigt. Och kittligt när Vilda trampar mig på magen. Jag är långt ifrån klar till nästa deadline, men jag tror det kommer lösa sig om jag jobbar på imorgon och slutar tänka att allt blir fult och handlingen är skit. Att jag tycker att handlingen är skit beror på att den är självbiografisk och handlar om typ den jobbigaste perioden i mitt liv hittills. Om den verkligen är skit, i andras ögon, kan jag naturligtvis inte avgöra. Det kanske finns nog med ätstörningslitteratur men serier på ämnet kan det behövas fler av. Riktigt jävla obehagligt och ångest ska det vara, blodigt och svart, det ska kännas in i magen på den som läser och den kommer aldrig kalla en självdestruktiv femtonåring för "emo" igen. Amen.

Broder Daniel - Old in just one day

"Staffan, kan inte jag få testa att slamma? Det ser så himla kul ut."

2010-03-17T22:32:00.009+01:00

(Ernst)

Det var första dagen i år med vårjackan som jag ärvde av pappa när jag var elva. Det blåser in för dragkedjan är trasig och jag har försökt laga den men den går sönder igen. Vi bar min cykel till Utkanten och hittade en vinkelslip (OBS!) som jag överräckte till J i sista sekunden, trots att jag var redo med skyddsglasögon handskar hörselskydd och försökte känna mig lika kåt på eländet som jag kan bli på borrmaskiner, men jag fick träslöjdsmagont, avsågade fingrar och stora röda nödstoppsknappar när det redan är för sent. Så jävla mesigt och fegt, så jävla Louise, tänkte jag i samma sekund som jag sa det: "Nej förresten, du får göra." "Är det bättre att han gör det?" frågade snubben med dreadsen som en dubbel bestraffning, fastän han säkert bara försökte vara feministisk och undra varför inte lika gärna jag kunde såga. Men jag är inte bara en tjej som borde hålla i en vinkelslip, jag är även en människa som är livrädd för allt som kan kapa nån av mina kroppsdelar och ibland förlorar principen mot rädslan och jag försöker tycka att det är okej. Ibland. J och slipen klippte låset på tre sekunder, det gnistrade som fyrverkerier och jag tänkte att mina sneakers säkert blivit förstörda av det där ändå. Sen avreagerade jag mig med en tung järnhammare på cykelns andra lås som också var trasigt.

Allt går att laga en gång två tre, kanske fyra men fem där går gränsen

2010-02-20T23:22:00.005+01:00

Allt är trasigt sprängt och flisen ligger i drivor
Jag plockar upp det och sätter ihop det till nånting nytt nu
Det ser sjukt ut, men det är det bästa som jag har
Som ett efterlängtat mongobarn

Köpenhamn är farligt på vintern för det är bilväg och betong, barnfamiljer på väg till loppisen på Bella Center och tjocka dimväggar utmed bron hela vägen, vattnet som regnar uppåt ur havet. Bryta mönster är bra, sova tidigt och gå upp, äta mat, laga den själv, inte göra destruktivt. Är bra. Destruktiv schmestruktiv. Bara mardrömmar, tappade tänder som jag trycker tillbaks på plats, blod blod, störtande tåg, du&hon du&hon du&hon, jag orkar inte vakna en gång till med bilden av du&hon i hundrakilosluften ovanför som trycker ner mig mot sängbottnen. Sen lättar det, jag förstår att det inte var på riktigt jag mådde så dåligt, inte blev slängd omkring på riktigt, det var bara i drömmen. Fast sen kommer jag på att jag blev slängd här också, i den här verkligheten, och då gör det ont ändå, det gör ont på det sättet att jag inte kan släppa det och jag är så trött på att inte kunna släppa. Varför vara så dum i huvet? Som du som jag som alla andra, lika dumma i huvet. Begrava sig i jobb är bra. Rita människor på papper och skriva ledsna ord ovanför dom. Är bra. Dom är också dumma i huvet och jag har också ledsna ord ovanför mitt. Som i Sims typ.

Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd

2010-02-05T00:01:00.010+01:00

Igår var vi på releasefest för den här boken, Fridan, Rene och jag. Jag har aldrig läst nåt av Pär Thörn förut för jag är så trött på alla manliga prettopoeter. Härmed tar jag dock tillbaka att jag skulle ledsnat på alla såna. Det har varit för många tatueringar och sneakers den här månaden för att jag skulle ha råd att köpa boken, men det han läste upp var grymt och jag fick längtan i magen efter skrivandet. Text utan bilder. Sånt jag hållit på med alltid, tills jag fick för mig att jag kunde rita.

Efter uppläsningarna gick Rene tillbaks till skolan och Frida och jag tog en öl på Tempo. Jag vet inte vad som hände, men resultatet var i alla fall inte rimligt i förhållande till hur lite jag drack. Klockan inte ens tolv satt jag hemma i soffan och försökte fokusera blicken bakom en huvudvärk utan like, ögonbrynen rörde sig som plågade vågor i pannan.

edit. slutet borttaget pga. ilska.

Winnerbäck - Jag får liksom ingen ordning

Foton på min arm i konstiga vinklar

2010-01-30T16:09:00.008+01:00

Från en flummig idé för ett par år sen, fylleritad på diverse offentliga toaletters väggar

till världens snyggaste tatuering på min arm.

Everything counts in large amounts

2010-01-28T23:02:00.010+01:00

Idag har jag haft rökpaus bara en gång. Då pratade vi om att det känns som att alla är synkroniserade med sitt dumpande och träffande. Särskilt när en är ensam och bitter är det lätt att se alla som synkade i träffaperioder. Alla har nån samtidigt. Som om världen består av ett ojämnt antal människor som delar in sig i par och en själv blir över. Säkert en känsla som jag är alldeles ensam om och som ingen känt förut. Just nu är naturligtvis en träffaperiod. För alla andra alltså. Har jag nånsin skrivit nåt mer förutsägbart?

Ikväll funderade jag på om jag uppfattas som att jag "ligger runt" (åh vad jag hatar det uttrycket). Jag skiter verkligen i om det är så, det var egentligen inte det jag funderade på, utan det jag undrade över var om en då tror att sex skulle betyda mindre för mig. Att det skulle vara mer okej att ha halvhjärtat sex med mig, som ändå förmodas ha sex både här och där, än om en visste att jag bara låg med människor som jag tycker om/är kär i/
villvarasådärotroligtnäraförattjagvillsmältaihopmedjustdennaendafantastiskavarelse.
Det är ganska uppenbart att jag inte får fram riktigt vad jag menar här, och jag skulle kunna lägga värderingar i det och skriva vad jag tycker om villvarasådärotroligtnära respektive härochdär-sex (jag anser att båda är fruktansvärt okej), men det är inte det som är poängen. Jag frågar mig helt enkelt bara om jag måste börja tala om för människor som jag tycker om och vill ha sex med att de inte får ligga med mig om de inte tycker om mig likadant tillbaks. För med vissa betyder sex rätt mycket. Olika mycket med olika personer liksom.

Flummiga grejer, jag vet. Men tanken slog mig. Fast med tanke på dagens grad av bitterhet så spelar det ingen roll för jag kommer aldrig ligga med nån igen (se även serieblåggen).

Nu ska jag gå och inte lägga mig för även om jag börjat gå upp i tid så kan jag inte sova. Det är nämligen bara bullshit att en skulle bli trött "normala" tider om en hänger sig åt ett "normalt" dygn.

Depeche Mode - Everything Counts

En undflyende charm

2010-01-21T00:34:00.009+01:00

Jag letar lite efter lägenheter. Förmodligen finns det inga jag skulle trivas bättre med än mina Kalle och AK, och på många sätt behöver jag dem omkring mig, men det är symptomatiskt för den Lullis jag är nu att vilja vara för mig själv. Som om boten mot att jag är ensam skulle vara att vara ensam. Helt ologiskt med andra ord.

Boten, det vet jag, är en helt annan. Ändå placerar jag mig själv längst ut på en linje där alla jag bryr mig om sitter på andra änden. Jag blir frustrerad av att se mig själv trycka bort telefonsamtal och stanna hemma. Alkoholen som brukade göra mig glad har bara destruktiva egenskaper och jag ligger kvar i sängen en två tre dagar. Under täcket och försöker förstå varför jag ska gå upp. Jag vet att jag ska det, men vad var anledningen nu igen?

Det senaste halvåret har det bara funnits två personer som jag velat vara nära. Nära i mörkret under det där täcket. Ingen av dom såg det fina i kaklakanen, mina gröna pannkakor eller alla kramar jag har. Jag känner inte ett oöverkomligt behov av att fylla den där närmaste platsen med nån annan bara för sakens skull. Däremot förstår jag inte varför plural manspersoner med psykopatiska drag - som jag knappt känner och som verkligen inte känner mig - fortfar att ta sig rätten att begära min uppmärksamhet, och döma mig som en dålig person när de inte får den.

Alison Bechdel skriver i Husfrid om Zelda Fitzgerald, att det sades att hon hade "en undflyende charm, som undgick stillbildskameran". Det lät så fint och jag bestämde mig för att varje gång jag blir ful på bild ska jag tänka att jag har en sådan, "en undflyende charm". Fast egentligen tycker jag nog att Fitzgerald är jävligt snygg på kort.

just to hide in this place

2010-01-19T00:01:00.008+01:00

Tid och pengar, löning på måndag, du är inte feminist bara för att du känner Gudrun Schyman. Jag vill ha färgglada sneakers till våren och nya sängkläder, såna som inte är köpta på IKEA för 49 kr och söndertvättade. Men mest vill jag bara ha tid och energi. Sluta sova 14 timmar per dygn. Som vanligt när allt går sönder orkar jag inte finnas på utsidan alls. Röker i fönstret och svarar inte ens på simpla Facebookmeddelanden. Alla kläder ligger på golvet fast jag hängde dom på galgar i fönstret och jag vill inte ha en främmande kropp i mitt rum men jag vill inte vara själv heller. Jag vill verkligen inte vara själv.

Miike Snow - Animal

Here's a song sang for you who lost the war

2010-01-14T03:16:00.004+01:00

Här! Läs! Lova att läsa detta!

(Laakso - Russkaja Ballad o Detsva)

There were times she was a woman, there were times she was just a child, and you held her in the shadows where the raspberries grow wild

2010-01-10T23:28:00.009+01:00

Det är söndag igen. Det blir alltid söndag igen. Jag spenderade denna med en relativt nyfunnen vän och insåg hur mycket jag tycker om den här vänskapen och vill behålla den, länge. Vid halv elva följde jag henne halvvägs hem och köpte Camel light på Konsum. Det var på vägen tillbaka, precis när jag svängt in i mitt kvarter, som allt blev grått. Alla hus var likadana och jag kunde inte se vad det stod på gatskyltarna, kunde inte orientera mig överhuvudtaget. Satte mig på ett trappsteg i ett hörn och märkte att jag glömt andas, hjärtat slog små små snabba slag, som att det inte hann banka ett slag klart innan det var tvunget att slå nästa. Ringde Lena, tände en cigg till. Andades. Det klarnade, jag var en gata bort från min egen och kvar var bara ångesten i huvudet, den som tänker, som tänker dåligt.

Veckorna i Stockholm var lugna, jag träffade dom jag längtat efter och mådde bra. Men sista helgen tappade jag en bit av mig själv. Jag vet inte om det var dåligt eller om det är en bit som jag klarar mig utan. Allting upprepade sig, allting hade jag varit med om förut och jag insåg att det kommer fortsätta hända, igen och igen och inte ens jag själv kan ändra på det. Jag kan inte få nån att sluta ge mig skuldkänslor, jag kan inte få nån att låta bli att såra mig och jag kan inte få nån att gilla mig. Jag kan bara själv välja hur jag ska ta emot. Och bara jag kan sluta hata mig själv, ingen annan kommer göra det åt mig. Det är där mardrömmen börjar på riktigt, för det är en upprepning det också.

Malmö ska föreställa mitt hem och jag trivs här, jag vet att jag gör det, så varför skiter det sig nu?

Leonard Cohen - Dress Rehearsal Rag

2010-01-06T01:10:00.003+01:00

Om jag bodde i en egen lägenhet skulle jag kunna stänga mig inne och bara tyna bort. Ikväll vill jag bo själv. Men en tynar inte bort på bara en natt, och imorgon skulle jag vakna hungrig och trasig och tänka att livet kanske är värt ett till försök. Ett till och ett till och ett till och ett till. Hela tiden ett till, alltid mera mera. Mera mera mera. Det tar aldrig slut.

Jag hör inre musik, jag hör vindarnas sus, jag har tron på mig själv på min sida

2010-01-02T00:07:00.012+01:00

Listor, blogginlägg, vältrande i 00-tal. Det kan ju vara intressant och roligt. Eller avtändande. Precis som det mesta i övrigt; intressant eller avtändande. Mitt 00-tal började med millenieskiftesfirandet hos mormor och morfar då mamma hade sytt likadana finkjolar i guld och tyll till mig och Lillasyster. Vi hade kaninen med oss i en bur för att hon inte skulle vara ensam och rädd bland fyrverkerierna och vi sprang fram och tillbaka till garaget hela kvällen för att hålla henne sällskap. Jag vet inte varför hon inte fick vara med oss i huset men jag gissar att det var mormor som bestämt det.

Jag vågar gissa på att en sammanfattning av allt som hänt mellan den natten och igår skulle kunna sälla sig (åtminstone delar av det) till kategorin "intressant" (hur långt skulle jag komma om jag trodde att mitt eget liv var avtändande?). Den skulle handla om tre tonåriga högstadieår i en typisk Stockholmsförortsskola med "kosa" (sic!) klottrat på skåpet, skolk från gympalektionerna och krisinsatser för att få eleverna i stökklassen att åtminstone inte misshandla varandra på lektionstid.

Sen skulle det fortsätta med Manic Street Preachers och hur livet vände där, vid femton, och tog vägen in till Broder Daniel-världen, mörkret, ångesten och ätstörningsavdelningen, men som också ledde till känslor och vänskaper som aldrig blivit till om jag stannat i den fördömda kommunen en mil norr om Stockholm, bland nazisterna, homofoberna, yxrånaren, Norrvikenskräcken och de puderrosa Viby-tjejerna. Sommaren 2006 kom studenten och jag svalde Voltaren med champagne på flaket, var olyckligt kär och städade spel på Gröna Lund.

Tiden mellan den sommaren och förra har varit kärlek, skitjobb och avhoppade högskolekurser. Ett slags konstant letande och tillfrisknande och stunderna då jag trott att nu, nu är jag där jag ska vara. Inte förän Serieskolan i Malmö ringde i början av sommaren, nej, faktiskt inte förän jag tog mina saker och flyttade in i kollektivet på Hörbygatan, insåg jag att allt som varit rätt dittills bara varit rätt just då. Där jag egentligen ska vara är här. Kanske inte just i Malmö, kanske inte ens i Sverige, men i den här världen. Den här världen där jag gör det jag vill och inte det jag ska.

Mitt 00-tal avslutades i Skärmarbrink med min fina Stockholmsfamilj. Jag och Lillasyster sjöng Just idag är jag stark på uteplatsen, skålade i rödvin, frös och tittade på Globen som var grön. Jag vet inte om fyrverkerierna var fina och jag vet inte hur länge vi stannade innan vi fortsatte till Liljeholmen eller vad klockan var när jag letade upp min gömda vinflaska i snön utanför Pluto och gick hemåt. Jag rökte min sista cigarett och tänkte på Malmö, sen tog jag nattbussen till Sollentuna och sjöng Markuslåtar på vägen hem genom villakvarteret.

Djuren i skogen om våren är vakna men varför jag?

2009-12-28T23:25:00.007+01:00

Jag äter absurda mängder mat. Lillasyster sa när jag kom hit att jag såg smal(are?) ut, men de kilona lär jag ha gått upp igen vid det här laget. Så går det med gratis mat. Gratis julmat.

Det känns bättre i Stockholm den här gången. Kanske för att det är mer än en tvådagarsvistelse, det där förvirrade snabbavbrottet från livet. Det är skönt att Frida varit här också. Även om vi inte hängt jättemycket så har det känts bra att ha haft lite Malmö i närheten. Nu åker hon hem och jag har börjat fundera på när jag ska göra likadant. Det känns jobbigt att åka och jobbigt att stanna. När jag blir stor ska jag ha en lägenhet i varje stad och dela min tid lika mellan alla vackra människor.

Ensam är stark, vilket jävla skitsnack

2009-12-22T00:57:00.003+01:00

självdestruktiv, allting har sitt pris
ingen lever ditt liv och luften är fri

Ajajaj i hjärtat. Måste sluta med skiten, måste dra ut kontakterna till vissa centra i hjärnan och stänga ner, stänga av, släcka bort.

Stockholm kanske hjälper. Det är silversnö så här högt upp i Sollentuna, kallare här än på motorvägen, frost i träden. Det är för varmt i mitt rum så jag har mixtrat med elementet och det är förresten inte mitt rum längre. Det känns skönt. Jag har inte tänkt på det förut för det har inte känts nånting alls, men nu, nu känner jag det. Och det jag känner är skönt. Det är skönt att mitt rum inte finns här längre.

Den Rosa Flodhästen är med. Jag hade inte sovit med gosedjur sen jag var liten när jag fick Flodhästen. Den hjälper. Som en huvudkudde för hjärtat och ett bandage när det är sårigt. Överst i julklappskassen låg den hela vägen och om nån hade frågat så hade jag kanske sagt att den skulle slås in och ges bort. Nu ska vi trängas under mumintäcket i 90-sängen och försöka vänja oss vid att vi stannar här i minusgraderna ett tag.

Markus Krunegård - Se på mig nu, vad tycker du?

Haha! Hoho! Hihi!

2009-12-21T01:53:00.007+01:00

Fascinerande att ovanstående faktiskt är ett låtcitat. Jag jag har målat en tavla och dricker vin. Är helt uppe i varv vilket är synd eftersom jag måste sova. Imorgon ska jag städa, packa, handla julklappar, slå in dom, göra av med mitt presentkort på Science Fiction-bokhandeln och åka till Stockholm. Idag har jag tänkt mycket på mitt ex som jag haft lite mer kontakt med på senaste. Vi pratade inatt och han verkar inte må finemang. Men det känns bra att vi hörs, jag har saknat honom. En har ju liksom en viss nivå, en viss rytm, en viss rymd med alla människor en har nån form av relation med. Inte bara på det sättet att en pratar om olika saker med olika människor, utan också att en pratar på olika sätt. Förstår varandra på olika nivåer. Och när nån som en har en särskild rytm eller nivå med försvinner... ja, ni fattar, det är inte nåt revolutionerande jag kommit på här. Hur som helst så är det (förmodligen bland topp-tre) det värsta jag vet när nån jag står så nära att vi har en egen samtalsrymd försvinner. Det är sånt som gör en trasig.

Anita Hegerland - Trollkarlen Lurifix

Fairytale of Lullis

2009-12-19T21:39:00.006+01:00

Ikväll var första gången på flera månader som jag bangade en dansförfrågan, till och med fast den var från Bäst-i-Malmö-att-dansa-med. Gick fram och tillbaka till Ica och kände mig som efter en heldag i julhandeln, så förkyld och mensig är jag. Nu har jag gjort fyra sorters julgodis och kommer sitta i soffan med min låda Il Nostro hela kvällen.

Gårdagens skolavslutning var överraskande med vegetariska köttbullar på julbordet och presentkort på Science Fiction-bokhandeln till oss som lekt lärare under ISV. Sen gick jag till stan för att träffa J som bangat julbordet och gav honom hans julklapp som jag velat bränna upp varannan minut och minuterna däremellan velat ge honom och hoppas att vi kan bli vänner igen. Jerry och Elaine. Nångång när jag inte längre hatar så mycket kanske.

Jag har tänkt mycket på att vara onåbar. Och på att inte kunna nå andra. På att syster ringt mig tre gånger idag och mamma två, på hur jag hatar att veta vem som är var och gör vad hela tiden och på att jag aldrig aldrig aldrig får vara ifred.

Ed Harcourt & Martha Wainwright - Fairytale of New York

Lovecats

2009-12-17T00:39:00.007+01:00

Idag är första gången snön har lagt sig. Den är på mitt tak, i min fimpburk, på min cykel. Jag blåser bort smulor från under tangenterna. Den ena katten har somnat på den andra. Båda på en pärm, pärmen på en kudde, kudden i soffan. Jag tänkte sovit där men ville inte väcka dom.

Idag ringde jag CSN och dom hade lika gärna kunnat gräva upp Hello Kitty-plånboken ur min väska, sprungit iväg med den och ropat "Den här tar vi för du är så jävla dum i huvet!" Det sa dom inte, men jag vet att det var det dom menade.

Idag har jag legat i sängen hela dagen. Stickat lite och ritat, men mest bara sovit eller tittat på Seinfeld. Det tog lång tid för mig att inse det programmets genialitet, men i våras ändrades allt och nu är dom mina vänner. Dom är jag. Och även om J säger att han är Costanza eller jag säger att han är Jerry och jag är Elaine så är jag allihop och jag somnar med dom. Jerry och den Rosa Flodhästen.

The Cure - Lovecats

Runt mig sitter folk och ler, det verkar som om alla vet att jag är lämnad ensam kvar, vid nästa hållplats går jag av

2009-12-14T23:10:00.005+01:00

Igår fick jag ett sms av Lisa som innehöll följande citat:

"När man vill vara söta tjejen, träna bort några kilon, ha precis lagom med alkohol från en dyr cider i blodet och dansa popsnyggt i nån Beyond Retro-klänning så att alla snedluggskillarna vill ha en. Då är bitterfittan där och dricker för mycket öl, slåss, tjurar i rökrutan och går hem själv i heltäckande hoodie."

Det var visst jag som hade skrivit det (här) och det gjorde mig rätt nöjd. Det är inte så ofta jag är nöjd med mig själv på det sättet och jag blev nästan lika glad över det som över att Lisa läst det. Sen tänkte jag på att jag befinner mig i ganska exakt samma känsla just nu. Som att allt jag gör är att växla mellan olika varianter av det där. Men det kanske bara är nåt jag inbillar mig.

Den mest konstruktiva tanke jag fick av alltihop var att det skulle kunna användas i en serie. Eller så är det redan förbrukat och snart dött.

Magnus Carlson - Det värsta av allt

It's never enough until your heart stops beating

2009-12-10T00:26:00.006+01:00

Jag tror inte på nystarter, på att avsluta allt gammalt och göra nytt, allt från början. Däremot tror jag på förändring, även om den är liten och ett steg i taget. Som att sluta skriva i drunknarbloggen, sluta skriva med poetiska krav, kryptiska omformuleringar och bara under ångest. Och om det blir så ändå, kanske i alla fall sluta ursäkta sig för det. Sluta ursäkta sig för allt. För sig själv.

Igår frågade O hur länge jag inte tyckt om mig själv. Alltid. Han sa att vi kanske inte kommer lyckas här heller. Att vi inte kommer kunna trolla bort det. Vi pratade om kärlek. Jag har aldrig pratat om kärlek med nån psykolog förut för jag hatar att jag vill ha den. Att jag eftersträvar den. Jag berättade hur jag sabbar allt med min nojja, att det är mitt alldeles eget hat mot mig själv som får allt att gå sönder. Att de säger att osäkerhet är avtändande. Att de säger att en inte kan bli omtyckt om en inte tycker om sig själv.

Men O är inte som andra psykologer. Han han vände på allt. Han flyttade mig till sin stol, han sa att han inte håller med och han sa att jag kanske försökt börja i fel ände hela tiden. Att en inte alls behöver tycka om sig själv för att tyckas om av andra. Han sa att jag kanske måste acceptera att jag alltid kommer ha stunder då jag hatar mig själv. Att jag kanske måste sluta förvänta mig att jag en dag kommer komma över det och inte förän då få tycka om andra. Att jag kanske måste börja härifrån.

Så nu gör jag det.

New Order - Shellshock

Ready for drowning

2009-12-10T00:17:00.002+01:00

Alla har en historia.
readyfordrowning.blogspot.com